M�rk hur v�r skugga

(Fredmans Epistel N:o 81)

M�rk, hur v�r skugga, m�rk, Movitz mon fr�re!
inom ett m�rker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, den d�r,
byts till grus och klutar.
Vinkar Karon fr�n sin brusande �lv
och tre g�nger se'n d�dgr�varen sj�lv,
mer du din druva ej kryster.
D�rf�re, Movitz, kom, hj�lp mig och v�lv
gravsten �ver v�r syster.
Lillklockan kl�mtar till storklockans d�n
l�vad st�r kantorn i porten
och vid de skr�lande gossarnas b�n 
helgar denna orten.
V�gen opp till templets griftprydda stad
trampas mellan rosors gulnade blad,
multnade plankor och b�rar,
till dess den l�nga och svartkl�dda rad
djupt sig bugar med t�rar.
S� gick till vila, fr�n slagsm�l och bal,
gr�lmakar L�fberg, din maka
d�r dit �t gr�set, l�nghalsig och smal
du �n glor tillbaka.
Hon fr�n Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag
vem skall nu flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig �r jag
vi �r torstiga alla.